På målsnöret eller Tiden och jag
Anita Jacobson



Konsten att hinna, om en stipendiat på väg till Vindeln.



”Det är som om du hade en egen tideräkning”,  sa kvinnan som satt bredvid mig när jag beskrev hur jag  p r e c i s  hade hunnit med tåget och bara tjugo minuter innan avgång stått naken i duschen. Då skulle jag till Stockholm på provfilmning, nu skulle jag till Vindeln som författarstipendiat. Tidsoptimist det kan man med all rätt kalla mig men jag brukar alltid komma i tid till viktiga saker och jag missar inte en avtalad deadline. Men nu var det återigen som om min tid på morgonen helt plötsligt slukats av ett stort svart hål. Jag hade haft gott om tid. Hade börjat packa det viktigaste redan dagen innan, det vill säga hårda ting som anteckningsböcker och litteratur. Vad gäller kläder hade jag mentalt börjat packa men tänkte att jag hinner göra det på morgonen.

   Tåget skulle inte gå förrän tio över nio och jag hade klivit upp klockan sex. Var duschad och klar att inta frukost runt sju. Hade således  o c e a n e r  av tid. Och det är nog det som är det förrädiska. Ena stunden tror man sig ha hur mycket tid som helst – äter frukost i lugn och ro och tycker sig till och med ha så pass mycket tid att man gott kan kolla mejlen och kanske svara lite kort. En sväng in på Facebook, det är klart man hinner det! Bara skriva en liten uppdatering att man är på väg. Eller rättare sagt snart är på väg. Och den andra; mobilen ringer och du pratar som om du har all tid i världen tills du inser att det är just precis det du inte har!

   Tio i nio rafsar jag ner kläder i resväskan! Försöker tänka logiskt men min hjärna är en enda härsmälta. Tänk om det är kallt? Månaden är september och hösten hade bjudit på mer sommarvärme än vad juni hade gjort men nu skulle jag till Västerbotten och jag kunde ju inte komma för tunt klädd. Hur skulle det se ut? I panik packar jag både tjocktröja, munkjacka och en längre anorak i bomullstyg. Tänk om det regnar? Äh, skit i om det regnar – då stannar jag inne och skriver!

 

   Fem minuter över nio står jag i tamburen med en resväska, en ryggsäck och en handväska. Jag inser att det är kört att hinna med tåget men jag är inte den som ger upp i första taget även om jag rent logiskt förstår att bara att packa in mig i bilen skulle ta den tid som var kvar innan tåget skulle gå och sedan dessutom att köra till stationen… omöjligt! Jag slänger in väskorna och mig själv och far iväg i full kareta! Jag brukar ha tur. När jag svänger ner mot raksträckan mellan grannens lägdor ser jag tåget åka förbi. Jag kastar ett öga på mobilen och ja, den visar 09:10. Här skulle jag ha kunnat ge upp men jag fortsätter köra medan hjärnan jobbar på för att tänka ut alternativ. Upp kommer förslaget att ta bilen in till stan och kliva på tåget mot Umeå därifrån. Men då ska man hitta en parkering och det är inte det lättaste i Sundsvall en vardag efter halv åtta på morgonen. Särskilt om man vill ha en där man kan stå i en hel vecka utan att bli ruinerad. Sedan att gå från den parkeringen, som lär ligga långt från stationen, om den ens finns, kommer att ta tid. Tid som jag inte har.

   Hjärnan hinner också leverera tanken att något kan hända med tåget på väg in mot stationen i Stöde som gör att det kan finnas en minimal chans att jag faktiskt hinner. Jag väljer att gasa likt en Mika Häkkinen (jag vet, jag är hopplöst ouppdaterad vad gäller nya F1-stjärnor) genom byn. Håller upp en skämshand när jag kör förbi de väntande vid busshållplatsen. Hoppas att ingen ska känna igen mig. Men jag hör en kör av röster som säger ”där har vi poeten som kör fort som en dåre. Ute i sista sekunden, som vanligt. Man borde ha en poliskontroll så hon åker fast och lär sig klockan!”

   Nåväl, som tur är händer det där bara i mitt eget stressade huvud. Min hjärna tycker tydligen att den har tid med lite självspäkning också, som en liten extra krydda och nerv. Jag kör pellen i botten och när jag når stationen ser jag att tåget står inne. Jag svänger in och parkerar illa kvickt och samtidigt som jag kliver ut ur bilen – viftar vilt med armarna – så kör tåget iväg…

   Just som jag hade svängt in med bilen kom även några järnvägsarbetare i bil. De hade sett hela scenen. ”Jag missade tåget”,  ropar jag till dem när de kliver ur. ”Jag såg det”,  svarar en Göran. ”Och jag som ska vidare till Umeå...”,  fortsätter jag. ”Ni ska inte in till Sundsvall?” ”Nej, inte vi men Lars-Göran och lastbilen här”,  säger Göran och nickar mot det stora fordonet. ”Du kan säkert få åka med”,  säger han och går raskt iväg för att prata med chaffisen som direkt upphör med det han höll på med för att komma till min undsättning! Det blev en trevlig och ganska så spännande färd. Bara det att komma upp i lastbilshytten med väskor och allt var en ovan och ny erfarenhet! Sven-Göran visade sig vara en riktigt hygglig och pratglad man med ett gediget skägg som berättade att han själv var en obotlig tidsoptimist så han hade full förståelse att det kunde bli så här.

   Sedan följde ett givande samtal om politik och livet. Att fler röster och framför allt tydliga röster måste höjas mot främlingsfientligheten var något vi enades om under färden in mot stan. När vi kom fram svängde han in smidig som en katt och parkerade precis framför entrén till Sundsvalls järnvägsstation som om lastbilen vore en limousine. Han klev ur och gick runt och öppnade dörren, tog emot väskorna och hjälpte mig ut som en riktig gentleman. Inte varje dag man får en sådan service! Väl på tåget kunde jag äntligen andas ut för nu var jag på väg. Det är ett behagligt tillstånd det där att sitta still på sin plats i kupén men ändock vara i rörelse och bara finna sig i situationen. Vila i acceptansen – packningen blev som den blev och det finns inget annat man kan göra än att följa med.

   Tiden uppe i Vindeln blev helt magisk. Älven! Denna fantastiska nationalälv som brusade likt ett fullastat godståg for rakt in i mitt hjärta och jag blev som förälskad. Varje dag av min vistelse tog jag en promenad längs den forsande älven. Det fanns ett promenadstråk som hette broarna runt som skulle ta ungefär en timme att gå men för mig tog det tre timmar! Jag stannade nämligen hela tiden för att fota – det var så kolossalt vackert! Och maten! Maten på Vindelns Folkhögskola var helt makalöst god! Det är verkligen en ynnest att få vara författarstipendiat och få tid till att skriva ostört i inspirerande miljö och att kunna gå till ett dukat bord med riktigt god mat!

   Det blev ett mycket fint möte och framträdande för skolans elever och personal – jag fick även hålla i en workshop i skrivande. Efteråt var det många som kom fram och tackade och det värmde hjärtat och gav en behövlig skjuts för fortsatt skrivande! Så tusen tack vill jag säga, för en mycket givande stipendievecka!

   Vad gäller deadline för den här texten så var den mycket vag, men gärna i år sas det. Så på rätt sida om tolvslaget gör jag dessa tillbakablickar och önskar er alla och mig själv ett nytt härligt år med gott om tid för allt det där vi längtar och vill. Må tiden vara med oss!

 

GOTT NYTT ÅR 2016!



Fler artiklar av och om Anita Jacobson.

De senaste artiklarna

Tack och hej då!

Tack och hej då! av Maria Öman. eProvins läggs ner, men Norrländska litteratursällskapet/FC Norr välkomn...

Läs mer

Katapultpriset till Stina Stoor

Katapultpriset till Stina Stoor av Gregor Flakierski. Katapultpriset för bästa svenska skönlitterära debut 2015 har...

Läs mer

Färd med Åreskutan

Färd med Åreskutan av Karl-Henrik Ström. Åre är väl en norrländsk ikon - om än av kapitalismen dege...

Läs mer

Sara Lidman-pris till Ekis Ekman

Sara Lidman-pris till Ekis Ekman av Gregor Flakierski. Författaren Kajsa Ekis Ekman tilldelas 2016 års Sara Lidman-...

Läs mer

På målsnöret eller Tiden och jag

På målsnöret eller Tiden och jag av Anita Jacobson. Konsten att hinna, om en stipendiat på väg til...

Läs mer

Skriv med Ninnan

Skriv med Ninnan av Nina Linder. Skrivspa i vackra Norsjö....

Läs mer

Om att tälta

Om att tälta av Theres K Agdler. Den enes frihet, den andres orättvisa....

Läs mer

Kalender-gate

Kalender-gate av Anna Holmström Degerman. Några luckor är redan öppnade, ännu fler återstår. Årets kalender-ga...

Läs mer

Dialektens revansch och upprättelse

Dialektens revansch och upprättelse av Gregor Flakierski. Nicke Sjödin visar på rikedomen att ha flera språk m...

Läs mer

Minnet sitter i hela kroppen

Minnet sitter i hela kroppen av Maria Hamberg. Tankar om minnet vid en vävstol....

Läs mer

Redaktören rekommenderar

Tack och hej då!

Tack och hej då! av Maria Öman. eProvins läggs ner, men Norrländska litteratursällskapet/FC Norr välkomn...

Läs mer

Katapultpriset till Stina Stoor

Katapultpriset till Stina Stoor av Gregor Flakierski. Katapultpriset för bästa svenska skönlitterära debut 2015 har...

Läs mer

Färd med Åreskutan

Färd med Åreskutan av Karl-Henrik Ström. Åre är väl en norrländsk ikon - om än av kapitalismen dege...

Läs mer

Sara Lidman-pris till Ekis Ekman

Sara Lidman-pris till Ekis Ekman av Gregor Flakierski. Författaren Kajsa Ekis Ekman tilldelas 2016 års Sara Lidman-...

Läs mer

På målsnöret eller Tiden och jag

På målsnöret eller Tiden och jag av Anita Jacobson. Konsten att hinna, om en stipendiat på väg til...

Läs mer

Boknytt

Botanisera bland böcker och litteratur med norrländsk anknytning, klicka här...